Reglering genom aktörssamverkan – ett alternativ till politisk överreglering?

När samhället blir mer komplext tenderar det att leda till allt fler lagar och regler. Men är politisk reglering alltid rätt väg eller kan aktörsdriven självreglering ibland vara ett mer effektivt och hållbart alternativ? Det var utgångspunkten för det seminarium som i förra veckan samlade beslutsfattare, forskare och experter för samtal hos Karl-Adam Bonniers Stiftelse. Kvällen visade att Sverige har flera framgångsrika erfarenheter av aktörsdriven reglering.

Lagar och regler är grundläggande för att samhället ska fungera, men om lagarna blir alltför många riskerar kostnaderna att bli större än nyttan, då stora resurser krävs för att upprätthålla och kontrollera att regelverken efterlevs. När lagar staplas på varandra kan de dessutom bli motstridiga och svårtolkade vilket utgör hinder för förnyelse, innovation och tillväxt. Under kvällen presenterades och diskuterades flera goda exempel på aktörsdriven reglering, under ledning av moderator Rikard Westerberg, ekonomisk historiker vid Handelshögskolan i Stockholm.

Tre goda exempel på aktörsdriven reglering

Inledningstalare var Erik Lidman, professor i företagsjuridik vid Stockholms och Göteborgs universitet samt co-director för Swedish Corporate Governance Institute, Fredrik Söderqvist, doktor i nationalekonomi på LO, samt Ola Sigvardsson, journalist och tidigare pressombudsman.

Talarna redogjorde för hur självreglering har bidragit till både effektivitet och legitimitet på flera olika marknader. Aktiemarknaden lyftes fram som ett internationellt uppmärksammat framgångsexempel, där Sveriges välfungerande självreglering bidragit till både stark kapitaltillväxt, dynamiska regelverk och hög kvalitet utan att belasta staten med onödig administration.

Arbetsmarknadens partsmodell är ytterligare ett gott exempel som har fungerat i närmare hundra år. Genom tillit, kompromissvilja och gemensamma mål har den skapat stabilitet och låg konfliktnivå. Även inom mediasektorn har självreglering spelat en avgörande roll för att höja de etiska standarderna. På 1800-talet var den svenska pressen hänsynslös, medan den idag är internationellt ansedd. Systemet med pressetiska regler och Medieombudsmannen har bidragit till hög standard, även om digitaliseringen nu ställer nya krav. Alla exemplen kännetecknas av en förmåga till omvärldsanpassning och få rättsfall i jämförelse med motsvarande sektorer i andra länder.

Förutsättningar för aktörsdriven reglering

Kvällens rundabordssamtal resulterade i ett antal insikter om vad som krävs för att självreglering ska fungera:

• Gemensamt intresse och hot: Samverkan uppstår ofta när aktörer vill undvika statlig inblandning eller står inför ett yttre tryck.
• Starka och legitima aktörer: Ledarskap och tillit är avgörande för att parterna ska kunna enas.
• Tillit och kultur: En tradition av samarbete och hög anslutningsgrad ökar chanserna för att regler accepteras.
• Hantering av fripassagerare: Systemet riskerar att falla om stora aktörer står utanför och ändå gynnas av reglerna.
• Tid och kontinuitet: Framgångsrika exempel, som arbetsmarknadens partsmodell, har vuxit fram under lång tid – på nya områden som AI eller gigekonomi är etableringen mer utmanande.

Seminariet visade att frågan om aktörsreglering är både relevant och komplex. Det lämpar sig framför allt inom nya områden och utmaningar, men är svårt att införa inom starkt politiserade frågor eller där rigida regelverk redan finns på plats.

De tre exemplen, aktiemarknad, arbetsmarknad och media, gav olika bilder av styrkor och svagheter, men också en gemensam insikt: när förutsättningarna finns på plats kan självreglering bli ett kraftfullt och kostnadseffektivt verktyg som bidrar till både effektivitet, legitimitet och samhällsutveckling.