Har högre utbildning blivit för akademiserad?

Vad händer om journaliststudenter lär sig skriva för akademin snarare än för läsare, om blivande officerare är förberedda att skriva uppsats men inte att leda i fält och nyexaminerade akademiker saknar de praktiska färdigheter arbetsmarknaden kräver? Är det tecken på enskilda utbildningars problem eller på något större? Det var en frågorna som stod i centrum när Karl-Adam Bonniers Stiftelse i samarbete med Entreprenörskapsforum samlade beslutsfattare från akademi, näringsliv och offentlig sektor till ett fördjupat middagssamtal om praktikbaserad kunskap i framtidens högskoleutbildning.

Svensk högre utbildning står under ökande press. Lärosätenas uppdrag har breddats och innefattar idag allt fler yrkesprogram som över tid utvecklat en allt starkare forskningsanknytning. Samtidigt växer arbetsgivarnas oro över att nyutexaminerade inte är tillräckligt rustade för yrkeslivet. Frågan är inte om praktik och teori ska samverka utan hur balansen kan utformas och organiseras.

Kvällens inledningstalare var Patrik Kronqvist, ledarskribent på Expressen, och Mats Benner, professor vid Lunds universitet. Samtalet modererades av Anders Broström, vd för Entreprenörskapsforum.

Kronqvist menade att akademin inte alltid är lösningen på det utbildningsbehov som finns. Han pekade på att journalister som utbildas på universitetet lär sig skriva för akademin snarare än för publik och att liknande kritik på senare tid riktats mot flera utbildningar inom akademin, där studenterna blir mer förberedda att skriva uppsats än för sin första roll i yrket. Han menade att det är ett misstag att placera yrkesutbildningar inom akademin om resultatet blir att studenterna inte lär sig det praktiska som arbetsgivarna behöver.

Benner inledde med att ge ett historiskt perspektiv. Svenska universitet har historiskt stuckit ut genom att vara nära samhällssektorerna och rörlighet mellan akademi och praktik har varit en styrka. Men 1993 års högskolereform, som skulle släppa lärosätena fria och låta kvaliteten vaskas fram genom konkurrens, har i praktiken drivit fram en akademisering där kvalitet alltmer bedöms genom det som är enkelt att mäta: disputerade lärare, antal publikationer, formell meritering. Praktisk kunskap och yrkeserfarenhet värdesätts inte i nuvarande kvalitetssäkringssystem.

Efter inledningstalarna följde en engagerad diskussion där det framhölls att lösningen inte är att utbildningarna ska bli mer praktiska rakt av. Tvärtom, grundutbildningarna behöver vara breda, bildande och utveckla ett kritiskt förhållningssätt och ett sätt att tänka – det är just där akademins unika värde ligger. Även vikten av värdeskapande förmågor som samarbete, omdöme och kommunikation betonades då dessa kompetenser blir viktigare i takt med att AI tar över andra moment. Men det krävs en stabil kunskapsgrund i botten.

Däremot behöver praktiken in på allvar i specialiseringen, lärarkåren och meriteringssystemet. Så länge det är diskvalificerande att röra sig mellan akademi och övriga arbetslivet och så länge lärosätenas ekonomiska incitament premierar studentvolym snarare än arbetsmarknadens behov, kommer förändringen inte att komma inifrån systemet. Danmark lyftes som förebild där det är det meriterande för studenter att arbeta vid sidan av studierna, medan det svenska systemet i stället minskar studiemedlet vid arbete över fribeloppet. Yrkeshögskolan framhölls som ett positivt exempel: hälften av de examinerade från yrkeshögskolan börjar arbeta hos den arbetsgivare där de gjort praktik. Samtidigt lyftes en varningsflagg för att sudda ut gränserna mellan akademi och yrkeshögskola. Båda fyller olika men lika viktiga funktioner.

Några konkreta förslag från diskussionen var att:

• rekrytera lärare från praktiken, både som gästföreläsare och i ordinarie rekrytering.
• låta akademiska lärare tjänstgöra i yrkeslivet så att de får erfarenhet att relatera till.
• förändra meriteringssystemet så att rörelse mellan akademi och näringsliv blir meriterande snarare än diskvalificerande.
• renodla rollerna mellan akademi och yrkeshögskola.

Diskussionen visade att frågan rör sig långt bortom enskilda akademiska utbildningar eller lärosäten. Den handlar om vilka incitament, strukturer och kvalitetsbegrepp som styr svensk högre utbildning och i förlängningen om vad utbildning ska förbereda människor för i ett yrkesliv som förändras snabbt. Karl-Adam Bonniers Stiftelse fortsätter att skapa arenor där dessa frågor kan diskuteras öppet och fördjupat.